15:e december... just ja, min födelsedag. Idag fyller man 21 år, men den känslan som man brukar ha när man fyller år finns inte. Kan inte sluta tänka på pappa och att jag aldrig kommer se honom någon mer. Det känns att en del av mig saknas eller är helt tom nu när han är borta. Födelsedag är det sista jag tänkte på den dagen.

Fick massvis med SMS från vänner som grattade. Säger bara tack, ni är så söta allihop som mindes lilla mig.

Mycket att tänka på och förbereda. Om 2 dagar anländer pappas kropp till Irak. Nu är han balsamerad, tvättad och fixat det som behövs för att vara redo för flygning. Det jobbiga är att han måste övernatta en heldag på flygplatsen (finns någon regel om det). Så än får han inte åka.

Släktingar och vänner springer och ställer upp för oss. Tur att man har sådana släktingar som man vet att man kan lita på och som man kan ha som stöd när som helst. Det behövs verkligen just nu, speciellt när vi känner oss som turister i det landet och inte vet hur allt går till. Vår släkt är jätte känd i orten Kazemia i Bagdad samt har jätte bra rykte. Det är viktigt för släktingarna att allt går som planerat och att ryktet om vår släkt förblir som den är. Så alla samlades och planerade hur allt kommer gå till samt hur minnesstunderna skulle gå till vad som skall serveras osv. (3 dagars minnestund har man som tradition i Irak).

De var kul att se hur Irakierna disskuterade och kom överens om saker och ting. De såg ut som att de skrek mot varandra... Men men, med höjda röster verkar vara så de löser saker.
Jag träffade många kusiner som jag inte sett förut i min ålder (som tur). Så man passade på att umgås och lära känna varandra. Roliga och skojiga busar var de, vilket gjorde det kul att hänga tillsammans.