Jo det började med en stressig dag. Hade massa saker att hinna med innan resan. Många nära och kära var hemma hos oss för att ta farväll samt dela med sorgen. Det var svårrt att acceptera att pappa är död. Jag som pratade och skojade med honom för typ 3 dagar sen. Allt hände bara så fort och läkarna kunde inte börja med någon behandling då han inte visade tecken på förbättring. Det värsta av allt var att få vänta. Man visste att det fanns behandling för pappas sjukdomar, men att den behandlingen inte kunde genomföras då den kunde ta kol på honom eftersom han var för svag och medicineringen var för starka.

Men men, man blev tvungen att acceptera det som hände och förbereda sig inför resan och begravningen. Jag kommer fortfarande ihåg den sista bilden av honom innan han slutade andas, hur alla grät och hur små syskonen ropade "snälla lämna oss inte". Jag visste inte om jag själv skulle få släppa lös mina känslor eller om jag ska visa mig som stark så att de visste att jag fanns där för de. Lillesyrran tog det hårdast och det tog ett tag innan det släppte. Jag förklarade för de att pappa säkert vid den stunden mår dåligt av att se oss gråta och svaga. Förr eller senare kommer vi alla ta den vägen.

Pappas sista önskan var att bli begravd i Irak tillsammans med hans föräldrar och släktingar, vilket jag också såg till att han fick. Det var mycket spring med pappersarbete från Irakiska ambassaden, fixa det, ringa dit osv, men det löste sig till slut.
Vart lite förbannad på de trögfattade idioterna som jobbade på ambassaden. De har absolut ingen koll på vad fan de håller på med. Kan inte fatta att det sitter sådant folk på sådana ställen.

Första dagen hade kvinnorna någon slags "minnesstund" där det lästes Quran verser och tysta minuter. Jag passade på att packa väskan och ringa vännerna för att säga adjö innan jag åker. Många släktingar var kvar hos oss för att hjälpa till och ställa upp för saker som behövde fixas.

Dags att börja packa alla väskor i bilen. 14 mega stora väskor... Jaaaa, det var många väskor. Typiskt irakier att de alltid måste utnyttja all vikt som de får, Vi var 6 personer som åkte, så det var 125 kg + 30 kg med grejer som man fick ta med, så ni kan räkna ut själva vad dessa väskor fylldes med. 3 bilar krävdes det för att få plats med alla väskor och ni får också fantisera själva vem som fick bära och släpa på de.*Sista gången jag reser med familjen efter allt man fick gå i genom*.