1 dag kvar tills pappa anländer till Irak. Kontakter i flygplatsen förbereder allt så att det ska gå så smidigt som möjligt, Det som mest oroar är alla de där vägkontroller som säkert kommer vilja öppna pappas kista för att säkra att det inte finns något explosivt i den. Några inom släkten jobbar som poliser, vilket underlättar en del då de kan passera kontrollerna utan att behöva stoppas. Allt måste planeras noggrant och tajmas med flygets ankomst för att sedan direkt åka iväg mot "Najaf".

På eftermiddagen drog vi ut på en snabbis shopping runda då vi inte kommer ha någon annan tid för sånt efteråt. Så det blev ett par saker man shoppa såsom skor, t-shit, souveneirer och en present till morsan som fyller år idag.

Billigt ar det också.30-40 kr kostar det att åka en halvtimmas resa med taxi. Mätt blir man på 12 kr (2 kebab med bröd). Piratkopierade märkesskor kostar 100 kr (Lagom bra kvalite). Butikerna stänger inte förens kl: 23.00 på kvällarna och massvis med folk är då också ute vid den tiden.

15:e december... just ja, min födelsedag. Idag fyller man 21 år, men den känslan som man brukar ha när man fyller år finns inte. Kan inte sluta tänka på pappa och att jag aldrig kommer se honom någon mer. Det känns att en del av mig saknas eller är helt tom nu när han är borta. Födelsedag är det sista jag tänkte på den dagen.

Fick massvis med SMS från vänner som grattade. Säger bara tack, ni är så söta allihop som mindes lilla mig.

Mycket att tänka på och förbereda. Om 2 dagar anländer pappas kropp till Irak. Nu är han balsamerad, tvättad och fixat det som behövs för att vara redo för flygning. Det jobbiga är att han måste övernatta en heldag på flygplatsen (finns någon regel om det). Så än får han inte åka.

Släktingar och vänner springer och ställer upp för oss. Tur att man har sådana släktingar som man vet att man kan lita på och som man kan ha som stöd när som helst. Det behövs verkligen just nu, speciellt när vi känner oss som turister i det landet och inte vet hur allt går till. Vår släkt är jätte känd i orten Kazemia i Bagdad samt har jätte bra rykte. Det är viktigt för släktingarna att allt går som planerat och att ryktet om vår släkt förblir som den är. Så alla samlades och planerade hur allt kommer gå till samt hur minnesstunderna skulle gå till vad som skall serveras osv. (3 dagars minnestund har man som tradition i Irak).

De var kul att se hur Irakierna disskuterade och kom överens om saker och ting. De såg ut som att de skrek mot varandra... Men men, med höjda röster verkar vara så de löser saker.
Jag träffade många kusiner som jag inte sett förut i min ålder (som tur). Så man passade på att umgås och lära känna varandra. Roliga och skojiga busar var de, vilket gjorde det kul att hänga tillsammans.

En ny dag och man är lite piggare än vanligt. Sovit bra och fått i mig lite käk, så nu är det bara att köra igång.

Dagen började med att några släktingar kommit över för att dela med sorgen och hälsa på. OBS att jag inte varit i Irak eller träffat/hört något från de på 10 år. Så det var lite spännande att se hur alla förändrats och vad som har blivit av de. På eftermiddagen åkte vi till en stad som heter "Najaf", en helig stad, ca 6 timmar från Bagdad. Där besökte vi en helig plats bland shiamuslimerna, nämligen "Imam husseins grav". Kommer inte ihåg hur det var när jag sist var där (Var inte så gammal då), men det var en härlig upplevelse iallafall speciellt när man såg hur stort och lyxigt det var, spädat med diamanter och guld runt alla väggar och tak.

Därefter åkte vi till gravplatserna i den staden för att besöka släktingars gravar och köpa mark för vår familj.Tänk er en helstad lika stor som Uppsala, fylld med gravar... Usch vad läskigt.

Sen drog vi och käka massa gott i en resturang. Shishkebab, kebab, kyckling, kyckling kebab och massa annat gott om inte nämna förrätterna.

Det var det mesta man hann med den dagen. Förutom att man också avslutade med en falafel med bröd macka. Nu är man trött igen, så dags att dra och knoppa.

Framme i Baghdads flygplats, resan var sådär. Obekvämt att sitta längst bak i planet, men man sov det mesta av tiden ändå. Måste först ansöka om visum vilket man kunde göra direkt där på flygplatsen med en avgift på några dollar. Sen var det dags att samla väskorna. Vilket tog ett helvetes långt tid tills de alla kom ut och samlades. Vagnar för att lägga väskorna i fick man betala för. Aldrig har jag någonsin varit med om att man måste betala för dessa vagnar. Turist fiffleri hade man räknat med, men att man stöter på det redan i flygplatsen var bara skämmigt. Sådant gör ju bara att man inte vill besöka det landet någon mer.

Över till väskorna igen... Nu fick man släpa med de till bussen som samtidigt inte hade plats med alla bagage som vi hade. Det blev extra avgift för oss pga det. Taxi kunde man inte ta då det var förbjudet med fordon i flygplatsområdet pga all bombningar och av säkerhetsskäl. Så den bussen åkte bara ut till ett område utanför flygplatsen där alla taxibilar och andra fordon stod och väntade. Så nej, ännu var det inte över. Nu ska alla dessa mega väskor ut från bussen och sedan in i en taxi. Vi hittade ingen stor taxibil, så det blev en vanlig personbil. Jag var helt chockad på hur han fick plats med alla väskor i bakluckan. Tog en bild på hur det såg ut. En rolig upplevelse var det också att få plats med 6 personer exklusive föraren i en sådan bil.

Nu ska man förbi alla vägkontroller och deras tröga utrustning som egentligen ska känna ifall man har explosiva ämnen på sig men istället känner igen tabletter och parfym som alla turister säkert har med sig i sitt bagage. Så vi blev stoppade på dessa och fick plocka ut alla väskor för att visa att visa att man inte har nått.
Efter ett tag var man äntligen framme, dödstrött, och humören var inte den man brukar ha när man är ute och reser. Gick och lade mig på direkten och vaknade inte förens dagenefter.

Jo det började med en stressig dag. Hade massa saker att hinna med innan resan. Många nära och kära var hemma hos oss för att ta farväll samt dela med sorgen. Det var svårrt att acceptera att pappa är död. Jag som pratade och skojade med honom för typ 3 dagar sen. Allt hände bara så fort och läkarna kunde inte börja med någon behandling då han inte visade tecken på förbättring. Det värsta av allt var att få vänta. Man visste att det fanns behandling för pappas sjukdomar, men att den behandlingen inte kunde genomföras då den kunde ta kol på honom eftersom han var för svag och medicineringen var för starka.

Men men, man blev tvungen att acceptera det som hände och förbereda sig inför resan och begravningen. Jag kommer fortfarande ihåg den sista bilden av honom innan han slutade andas, hur alla grät och hur små syskonen ropade "snälla lämna oss inte". Jag visste inte om jag själv skulle få släppa lös mina känslor eller om jag ska visa mig som stark så att de visste att jag fanns där för de. Lillesyrran tog det hårdast och det tog ett tag innan det släppte. Jag förklarade för de att pappa säkert vid den stunden mår dåligt av att se oss gråta och svaga. Förr eller senare kommer vi alla ta den vägen.

Pappas sista önskan var att bli begravd i Irak tillsammans med hans föräldrar och släktingar, vilket jag också såg till att han fick. Det var mycket spring med pappersarbete från Irakiska ambassaden, fixa det, ringa dit osv, men det löste sig till slut.
Vart lite förbannad på de trögfattade idioterna som jobbade på ambassaden. De har absolut ingen koll på vad fan de håller på med. Kan inte fatta att det sitter sådant folk på sådana ställen.

Första dagen hade kvinnorna någon slags "minnesstund" där det lästes Quran verser och tysta minuter. Jag passade på att packa väskan och ringa vännerna för att säga adjö innan jag åker. Många släktingar var kvar hos oss för att hjälpa till och ställa upp för saker som behövde fixas.

Dags att börja packa alla väskor i bilen. 14 mega stora väskor... Jaaaa, det var många väskor. Typiskt irakier att de alltid måste utnyttja all vikt som de får, Vi var 6 personer som åkte, så det var 125 kg + 30 kg med grejer som man fick ta med, så ni kan räkna ut själva vad dessa väskor fylldes med. 3 bilar krävdes det för att få plats med alla väskor och ni får också fantisera själva vem som fick bära och släpa på de.*Sista gången jag reser med familjen efter allt man fick gå i genom*.